.

Regel nummer ett, var inte den hogsta punkten ute pa havet nar det blixtrar. Regel nummer tva vad betraffar mig och Johanna, vi maste se till att boka en biljett om vi vill ta oss vidare pa varan resa. Inget av detta har vi efterfoljt pa senaste. Vi levde efter "bara en dag till" principen i Sihanoukville! Det resulterade i att vi stannade i 8dagar, hann fa en till bastevan och var duo blev en trio med kambodjanen som fick namnet tre etage.
Vi har vandrat upp och ner for samma gata hundratals ganger, fran varat boende, ner till stranden under formiddagen, tillbaka nar solen dalat, for middag vid varat basta boende, for att sedan traska ner till JJs bar under kvallstimmarna, och sedan ater igen. Samma vanda, dag ut och dag in, forutom nar vi gjorde en utsvavning och begav oss pa fullmoon.
Forsta dagarna var det helt gratis att skriva upp sig, men inte skulle vi stanna sa lange inte, inte en chans. Ack sa fel vi hade, vi hade sjalvfallet hunnit blivit kara i stallet, och inte kunnat lamna det, sa nar dagen val var inne, kom vi saklart krypandes for att kopa biljetter iallafall. Vilket vi senare skulle angra, strangt, men bara under en 40 minuters vansinnes batfard.
Fullmoon skulle saklart aga rum pa en o, en bit darifran. Sa nar vi val dyker upp for kvallen, har folk borjat tranga sig pa en medelmatta bat. Den blir sa tvarfull att vi tanker att vi aker nasta vanda. Gar inte alltid som man tankt sig, nar kambodjanerna har tankt nagot annat. Namligen att resterande ska fa aka i sma batar. Saklart ar vi alltid dem mest lyckosamma och hamnar i en liten traeka, utan tak, och tva minuter efter att vi kastat oss i baten, tar himlen helt av, och under regn och blixtar fardas vi mitt ute pa havet, haller vara flippflopps over huvudet och hoppas att vi ska klara oss hela vagen, vilket vi ocksa gor, och kommer ut pa en o, dar vi spenderar timmarna tills det ljusnar.
Slutligen hade vistelsen natt sitt ledsamma slut, och vi har bokat oss darifran, trots att tre etage erbjuder oss att bo hemma hos honom om vi kanner for att stanna. Vi tackar nej och bussar oss ivag. Far for forsta gangen se vad vi gatt miste om runtomkring, med tanke pa den lilla arean vi utforskat. Nar vi sedan aker forbi varat boende for sista gangen, vinkar jag lite angsligt, sa som man brukade vinka adjoss till sin stuga nar man var liten, och upp kastar sig barpersonalen och vevar hejda med all sin kraft. Vilket far oss att vilja kasta oss av bussen och saga att vi visst ska stanna. Men till Siem reap bar det av.

Dar befinner vi oss nu. Har har vi inte bara vandrat samma gata upp och ner, utan pa dem tva senaste dagarna har vi utforskat allt vi velat. Igar morse anlande vi med bussen och val framme insag vi att vi befann oss innanfor ett rasslande stangsel, utanfor gamarna. Dvs, alla dem som sliter dig sonder och samma for att fa dig att valja deras tuktuk. Istallet har vi fatt en personlig chauffor dessa dagar, som brant pa for att vi ska hinna runt till alla stallen.
Igar vandrade vi runt Angkor Wat och efter en lang dag ar vi antligen pa vag hem for att ga pa nattmarknad och sedan ha hemmaspa i varat hittills finaste rum. Var bara att glomma. Saklart skenar vadret pa vagen hem, och jag menar skenar. Har aldrig upplevt varre ovader. Halvvags hem stoppar chaufforen och sager "It's broken" och pekar pa sin rappliga moppelina som havererat mitt i vagen. Dar sitter vi i det lilla slapet som han kor runt oss i och han springer omring i regnet som en dyblot katt och forsoker fa det att fungera igen, vilket ocksa bara var att glomma. Sa vi for byta skjuts, och tar oss hem till ett boende, dar saklart elen ar helt utslagen. Sa det blev inga storartade goro mal igar kvall, om man sager sa och idag har vi varit pa floatingvillage och vantar nu pa en nattbuss som gar kl 2 i natt. Vi lamnar alltsa kambodja och atervander till Thailand! :) Men nu, skrivkramp och nog far vara nog, bilder kommer senare!